Registrera dig eller logga in här!

 

Som registrerad gäst på White Guide, Guiding guest, kan du läsa hela restaurang- och caférecensioner. Dessutom har du möjlighet att själva bedöma och lämna egna recensioner.

White Guide

White PAPER: Världens hemligaste nudlar

White PAPER: Världens hemligaste nudlar
1 jan 2018

WHITE PAPER #4: I flera veckor jagade Linda Dahl utan framgång historien bakom Hoi Ans stolthet, cab lau-nudlarna, på plats i Vietnam. Flera år senare hittade hon den äntligen: på en krog i Stockholm.

Text: Linda Dahl Foto: Minh Mat
Publicerat i White PAPER #4 2017

JAG BEFINNER MIG I DEN IDYLLISKA staden Hoi An i Vietnam och har precis ätit en legendarisk skål cao lau-nudlar. ”Receptet är hemligt och det är bara en enda familj som känner till det. Vill du veta mer måste du gifta dig med någon ur familjen som tillverkar nudlarna.” Snacket går mellan kvinnorna bakom de rykande grytorna. Varje kväll fylls ödetomten med folk som sitter på en brokig samling plastmöbler och äter sanslöst god street food. De gulbruna nudlarna, tjocka som fettuccine, är själva hjärtat i upplevelsen. Silkeslena med tuggig konsistens och lätt rökig smak ligger de i en lätt lakrits- och kaneldoftande saltsöt såsig buljong tillsammans med frodigt feta skivor av grissida, knapriga riskrutonger, spröda böngroddar och mängder av färska örter. Jag får veta att människor från hela världen reser hit för att få smaka stadens nudelstolhet, cao lau. Med munnen full av nudlar nickar jag och pekar på mig själv.

I CENTRALA VIETNAM, bara några stenkast från havet och tätt omslingrad av floden Thu Bon, ligger Hoi An. För cirka trehundra år sedan var den en av Asiens viktigaste hamnstäder men när floden slammade igen föll staden i glömska. Tack vare den förlorade statusen och det geografiska läget har staden kommit undan både amerikanska och kinesiska bomber, tyfoner och tsunamis. Staden har även förskonats från en alltför hård exploatering. För snart tjugo år sedan blev Hoi Ans gamla stadskärna upptagen på Unescos världsarvslista. Sedan dess har lyxiga hotell ploppat upp som svampar längs Cua dat-vägen och marknaden för västerländskt anpassade restauranger blomstrar. Hoi Ans arkitektur och pärlbandet av gamla ståtliga senapsgula handelshus längs med floden vittnar om fornstora dagar och koloniala influenser. Stadens pittoreska charm och autentiska stämning är en våt västerländsk turistdröm. Hoi An är ett historiskt och kulinariskt mecka ofta liknat vid, just det, en skål med cao lau. Ursprunget är både japanskt influerade nudlar som drar tankarna åt soba eller ramen (fast gjorda på ris), kinesiskt char siu-liknande fläsk och franskinspirerade krutonger. Det som gör rätten till en unik ikonisk Hoi An-specialitet är de färska örterna men framför allt den närmast mytomspunna berättelsen bakom nudlarnas tillverkning. Jag har smakat de flesta vietnamesiska klassiker som phó, krispiga vietnamesiska pannkakor, välfyllda smakpackade banh mi-baguetter och de mungbönsfyllda söta risbollarna banh cam både i Sverige och i många andra delar av världen. Men jag hade aldrig smakat eller ens hört talas om cao lau, utanför Hoi An.

MED MUNNEN FULL AV MAT försöker jag uttala orden Ba Le, dra upp axlarna och armarna i en frågande gest. Till ganska nyligen försåg Hoi Ans cirka åttio brunnar befolkningen med dricksvatten. Numera har staden moderna vattenledningar men det är fortfarande många som än idag hämtar vatten från de sekelgamla källorna. Speciellt från brunnen Ba Le som troligen blev byggd redan på 900-talet. På den tiden hette Hoi An Faifo och var ursprungsbefolkningen Cham-folkets kommersiella huvudstad. Ända sedan dess har mystiken kring brunnen Ba Le tätnat. Vissa hävdar att vattnet har välgörande medicinska effekter, andra att brunnen till och med har magiska kopplingar till älvor, men framför allt sägs vattnet vara en av de viktigaste ingredienserna i cao lau-nudlar. Jag tittar uppmärksamt på kvinnan i gatuköket. Hon lyckas både langa ut nudlar till gästerna och samtidigt peka ut riktningen mot Ba Lekällan som svar på mina efterhängsna frågor. Jag vänder kartan rätt och går in i myllret av människor och följer gatorna mot den gamla stadskärnan. Jag hittade aldrig till källan men när jag pratar med en av receptionisterna, i lobbyn på vårt hotell, visar det sig att Huynh Ngoc Tuong Phuc är dotter i familjen som äger hotellet. Huynh tar mig med till deras risnudeltillverkning som hennes gammelmormor startade. Det ligger i anslutning till familjens eget lilla tempel på bakgården. Vi går runt bland eldhärdar, ångande grytor och lövtunna risark på tork i solen. Hon berättar att hennes familjs framgångar, enligt ryktet stadens bästa, bygger på tillverkning av risnudlar som semitorkade phó-nudlar, tunnare bun-nudlar och risark.
     Jag frågar henne ingående om cao lau och får veta att det numera är två förgreningar från en och samma familj som tillverkar dem. Men ingen människa, utanför familjen, verkar veta exakt hur. Huynh tror inte att vattnet från Ba Le-brunnen används längre utan hon har hört att familjen borrat en egen brunn för att slippa släpa vattnet så långt. Färgen och den lilla rökiga tonen i nudlarna, menar hon, beror på askan från ett speciellt träd. Enligt ryktet kommer träden från den lilla ön Cham strax utanför Hoi An.

NÅGRA DAGAR SENARE BEFINNER jag mig på en skranglig, fullpackad kommunal frakt- och passagerarbåt i en halvt förfallen liten hamn. Stämningen är allt annat än god. I gassande solsken har vi väntat alldeles för länge på att båten ska gå. Besättningen sitter i skuggan på kajen och dricker whiskey. Till slut kommer en taxi i full fart och de sista försenade kostymklädda passagerarna kliver på. Flaskor och pengar byter händer. Kaptenen beordrar avgång.
     Jag försöker prata om de mytomspunna nudlarna med en ung kille i trendiga kläder och hipsterfrisyr. Han är den enda på båten som kan lite engelska. Han har en nattklubb i Danang. Han tittar frågande på mig och styr snabbt in samtalet på Madonna, Michael Jackson och Justin Bieber. Efter en strapatsrik resa med grundstötningar och svårt sjösjuka passagerare lägger vi till i hamnen på Cham-ön. Varor och mopeder lastas av och på. Men jag ser varken någon speciell lokal aska eller några cao lau-nudlar. Däremot är det livlig kommers på den lokala fiskmarknaden. En man med ett väderbitet utseende och ett snällt leende håller upp en bit skrynkligt papper med mitt namn skrivet på. Jag går fram och säger ”xin chào” (god dag) och han skiner upp, nickar leende och pekar på en träbåt med tändkulemotor. Vi åker vidare mot en liten sömnig fiskeby. Jag tillbringar några fantastiska dagar hemma hos en fiskarfamilj. Hela ön har bara el under några timmar på eftermiddagen. Vi äter enkel men härlig hemlagad fisk, bläckfisk och lokala grönsaker tillsammans varje kväll. De talar knappt någon engelska men då och då kommer en kvinna, som har startat ett litet bibliotek i den lilla byskolan, förbi för att hjälpa till att tolka. Hon berättar att Chamön är ett naturreservat och att inga träd varken får avverkas eller brännas. Ganska snart står det klart att de inte känner till ett enda dugg om askan till nudeltillverkningen som, enligt myten, görs av speciella träd från ön.

VÄL TILLBAKA I HOI AN BESTÄMMER jag mig för att göra en intervju och gå en matlagningskurs med Miss Vy. Trinh Diem Vy är Hoi Ans egen ”cooking mama” och kulinariska ansikte utåt. Hon är stadens krogdrottning med ett ständigt växande restaurangimperium. Om någon vet hur cao lau tillverkas borde det vara hon. Vi sitter vid ett bord och både äter och pratar cao lau. De är inte alls lika smarriga som i gatuståndet. Hur nudlarna tillverkas vill hon inte prata om, däremot säger hon att nyckeln till en riktigt god cao lau är fläsket. Hon pekar på köttet jag håller mellan mina ätpinnar och säger att det där är, enligt hennes mening, fläsk för turister. Egentligen ska det vara mycket fetare fläsk för att det ska bli riktigt gott. Några dagar senare lämnar jag Hoi An med ett par buntar cao lau-nudlar och ett gäng frågor som aldrig fick några svar. Sedan dess har det gått några år och jakten på de speciella nudlarna avstannade. Men en dag i början på sommaren plingade det till i inkorgen. Ett pressmeddelande förkunnade att Minh Mat, en vietnamesisk restaurang i Stockholm, skulle börja servera den unika rätten.
      Minh Du, som äger Minh Mat, föddes i provinsen Quang Nam i centrala Vietnam bara någon månad efter att Vietnamkriget var över. Efter att ha tagit studenten började hon arbeta som receptionist på ett hotell i Dalat. Det var där hon träffade sin svenske man, socialantropologen Victor Alneng, som forskade på turism i Vietnam. Sedan dess har hon flyttat till Sverige, haft en butik för vietnamesiskt hantverk, släppt kokboken Äta ris: maten och livet i Vietnam och öppnat restaurangen Minh Mat i Stockholm.
      Jag mailar henne och frågar hur de lyckats luska reda på hemligheten bakom tillverkningen och fått lov att importera nudlarna till Sverige.
     ”Det var faktiskt inte så svårt. Vi har många vänner i Hoi An sedan lång tid tillbaka eftersom vi har importerat hantverk från området. Det var bara att fråga runt på samma sätt som vi alltid gjort när vi letat efter de bästa konsthantverkarna. Det är bara några få familjer som vet hur man gör nudlarna. Vi fick nys om några byar utanför Hoi An och åkte dit. På första stället blev det tvärstopp.  e ville inte berätta något, men i den andra byn hittade vi ett äldre par som tillverkade cao lau. Eftersom jag själv kommer från Quang Nam så hade vi mycket att prata om och vi blev snabbt goda vänner. De visade oss hur hela processen går till, från ax till färdiga nudlar”, skriver Minh.
      Hon berättar att de har lovat att inte avslöja vissa delar av tillverkningen eller sälja nudlarna vidare till andra aktörer. De får bara serveras på Minhs restaurang. Dessutom vill tillverkarna vara hemliga. Eftersom de producerar nudlar i så pass liten skala vill de inte ha fler förfrågningar. I gengäld har paret lovat att inte sälja nudlarna till andra än Minh Mat.
      På min fråga om nudlarnas historiska ursprung och vad det är som gör rätten så unik svarar Minh att ursprunget är kinesiskt som så mycket annat i det vietnamesiska köket. Men historiken skiljer sig från andra rätter.
      ”I den kinesiska delen av staden var det vanligt att man byggde hus med två våningar, dels av historiska skäl och dels på grund av de årliga översvämningarna. De första restaurangerna var också kinesiska. Man hade köket på nedre våningen och serverade maten en våning upp. Där kunde man sitta och äta med utsikt över floden. Cao lau betyder ungefär ’andra våningen’ eller ’loft’, och snart fick nudlarna man serverade det namnet. Nudlarna skiljer sig i konsistens, smak och utseende från de andra, mer vanliga risnudelsorterna i Vietnam. Man använder en lokalt odlad rissort som heter gạo xiệc. Riset blötläggs i vatten som gjorts basiskt med hjälp av aska som man får genom att bränna ett sorts pinjeträd som är vanligt i kustområdet. Tekniken att använda lutvatten vid tillverkning av nudlar är vanlig i Kina och Japan. Det ger spänstigare konsistens och askan bidrar även med en lite rökig ton i smaken. Det som avslöjar att cao lau har kinesiskt och inte japanskt ursprung är inte nudlarna utan att de traditionellt serveras med sidfläsk smaksatt med fem kryddor.”

ATT CAO LAU-NUDLARNA ÄR EN AV matvärldens mest välbevarade hemligheter beror enligt Minh först och främst på att de få familjer som tillverkar nudlarna värnar om sitt levebröd. En annan orsak är att cao lau blivit en viktig del i marknadsföringen av Hoi An inom turistindustrin.
      ”Innan Hoi An blev ett UNESCO-världskulturarv var det inte alls särskilt vanligt med cao lau”, berättar Minh.
      ”Men när man skulle organisera staden för turism ville man lyfta fram några rätter som visar på Hoi Ans unika historia som en kulturell smältdegel. Cao lau, hoanh thanh (wonton), ga com Hoi An (en lokal variant av Hainan chicken) och en sorts ångkokta dumplings som kallas banh bao banh vac (de kallas white rose på engelska på grund av sitt utseende) valdes ut eftersom de alla visar på tydliga influenser från Hoi Ans ursprungliga befolkning av kinesiska och japanska köpmän.”
       Hon menar även att det med tiden har skapats en massa myter kring rätterna som oftast inte stämmer men är bra historier att berätta för turisterna. Men hade det inte varit för berättelserna och turisterna hade antagligen både Hoi An och cao lau-nudlar fallit i glömska. Sedan förklarar Minh hur en riktigt bra cao lau ska lagas.
      ”Nudlarna ska ångkokas och inte kokas, så att de får sin spänstiga al dente-konsistens. Det tar runt 45 minuter. Utöver nudlarna ska man även ha med friterade nudeldegskrutonger som görs på samma deg som nudlarna. Fläsksidan ska vara av bra kvalitet från frigående djur och med rejält med fett. Den ska bräseras i vietnamesisk soja och fem kryddor. Det svenska namnet fem kryddor är förresten missvisande. Ngũ vị hương, som det heter på vietnamesiska, betyder bokstavligen ’fem dofter’ och inte ’fem kryddor’. Det ursprungliga namnet refererar alltså inte till fem ingredienser, utan istället till de fem grundläggande smakerna – sött, surt, salt, beskt och umami. Smakerna representerar de fem elementen i naturen – metall, trä, vatten, eld och jord. De är integrerade med den konfucianistiska och taoistiska kosmologin som dominerar i Kina och Vietnam. I restaurangen gör vi vår egen ’fem kryddor’, men använder sammanlagt tio olika kryddor. Vilka det är, utöver standardkryddorna saigon cassia, stjärnanis, fänkålsfrön, svartpeppar och kryddnejlika, behåller vi för oss själva. Till cao lau är det dessutom viktigt att man förutom mungböngroddar, sallad, mynta, koriander, thaibasilika, kinesisk gräslök även har fiskmynta och krysantemumblad, vilka är ovanliga här i Sverige. Man ska också alltid servera cao lau med sốt sa tế, vilket är en vietnamesisk variant av sambal oelek baserad på chili, soja och citrongräs.”

NÄR JAG FRÅGAR MINH OM HON TROR att cao lau är på väg att spridas över resten av världen skriver hon att det är föga troligt. Anledningarna, menar hon, är många.
      ”Det finns för få tillverkare – de nudlar som tillverkas behövs till restaurangerna i Hoi An. Det tar cirka 7 timmar att tillverka nudlarna. Det är en lång, omständlig process så det är nog få som vill ge sig på det. Dessutom behövs det färskt ris av den speciella sorten gạo xiệc som odlas på landsbygden unt om Hoi An, vilket gör att cao lau inte kan tillverkas någon annanstans.”
Kanske är det också därför rätten har undgått att sugas upp i globaliseringens slukhål istället blivit till ett närmast unikt exempel på kulinarisk terroir, tänker jag? Men smakar nudlarna lika bra som i Hoi An?
      ”Hur gärna jag än skulle vilja säga att vi serverar den bästa cao lau, är det självklart allra bäst att avnjuta cao lau på plats i Hoi An, och gärna då på marknaden”, svarar Minh.
Du kommer aldrig kunna ta Hoi An ur cao lau men numera kan du faktiskt ta cao lau från Hoi An. Bege dig till Minh Mat för att smaka på en av världens godaste nudelrätter.■

Prenumerera på White PAPER HÄR

 

Mer långläsning

  • KROGKRITIK: NOOK, Stockholm

    KROGKRITIK: NOOK, Stockholm

    SUPERSMARR TILL RENA FULPRISER 

    WHITE PAPER #3: Göteborgs gamla toppkrog Kock & Vin har återuppstått i en ny, enklare inkarnation i Stockholms SoFo, där stjärnkocken Claes Grännsjö och stjärnsommelieren Alexander Bäckman fyller sitt Nook med glada gäster som kalasar på det som är Stockholms just nu mest prisvärda menyer, med välgjorda cocktails och klyftiga vinval därtill.

    Mikael Mölstad och Lars Peder Hedberg åt och drack, den senare skrev. Foto: Magnus Skoglöf

    Mat 33 Service 18 

    NOOK Åsögatan 176, 116 32 Stockholm, Tel 08 702 12 22, Webb nookrestaurang.se

    På många krogar – inte minst toppkrogarna – skulle man önska att få bänka sig med personalen och hugga in på det käk som de får. Lagat på riktigt bra råvaror med gediget kunnande, men utan alla de extra krumbukter som gästerna ute i matsalen får utstå. Inte så på Nook. Här är filosofin att servera just den mat som kocken själv vill äta. Och den är supermumsig, en väldigt personlig mix av samtida nordiskt och orientaliskt, främst Korea, där kocken har sina rötter. Kocken är Claes Grännsjö, som höll fanan i absoluta toppen under många år på Kock & Vin i Göteborg, innan han för något år sedan flyttade till Stockholm och sin käresta. Efter en lite vinglig bana på diverse ställen i huvudstaden slog Grännsjö till slut sina påsar ihop med före detta kollegan från Götet, sommelieren Alexander Bäckman, som på Nook agerar både i den rollen och som hovmästare. På sätt och vis kan man alltså säga att Kock & Vin har återuppstått, fast i en enklare tappning, faktiskt precis det som deras gamle mentor i Göteborg, Björn Persson, försöker göra med sitt Koka, det nedkokade ursprungliga Kock & Vin. 


     

  • WHITE PAPER #2: Stoppa Pressarna – matlarmen som skakade Sverige

    WHITE PAPER #2: Stoppa Pressarna – matlarmen som skakade Sverige

    WHITE PAPER #2: Inget säljer en kvällstidning eller genererar klick så effektivt som ett rejält matlarm, gärna kryddat med äckliga, exotiska eller bara chockerande inslag. Vi gillar att indignerat dela artiklar om bävergall i glass och bajs i tårtan. Det är bara inte alltid det är sant.

    Text: Anna K Sjögren

    2013 går till historien som året när Findus själva släppte bomben om att deras lasagne innehöll malt hästkött istället för den nötfärs som uppgavs på paketen. Det var ett matlarm som inte bara skakade Sverige utan hela världen. I februari samlades EU-ländernas matministrar till krismöte, det visade sig att Findus hade handlat i god tro och hästfärsen var ett bevis på den växande, organiserade matkriminaliteten i Europa.

    Matkriminalitet, smaka på ordet, det är beteckningen på den våg av brottslighet som tagit ett rejält kliv närmare de dukade middagsborden, både hemma och på krogen. Att producera falska ingredienser är en strålande chans att tjäna stora pengar. Köttet från de uttjänta rumänska
    hästarna som såldes som nötkött till Luxemburg är bara ett exempel.
          Matkriminaliteten är välorganiserad och arbetar med affärsmässiga metoder. Rob Wainwright är chef för EU’s polisbyrå Europol, han bedömer att det är ett ökande antal brottslingar som ägnar sig åt livsmedel och läkemedel på internationell nivå. Ligorna bekämpas genom att myndigheterna i de olika EU-länderna genomför razzior med tillslag i hamnar, lagerlokaler och på livsmedelsföretag. I Sverige är det Livsmedelsverket som har bollen och verket har fått mer pengar för att utöka kontrollen av framförallt de företag som handlar med kött. I slutet av januari 2014 arrangerade verket ett stormöte för att livsmedelsinspektörerna ska bli mer observanta på den växande matkriminaliteten. I framtidens deckarserier på TV gissar jag att smarta livsmedelsinspektörer kommer att ersätta hårdhudade poliskommissarier av Wallander-typ. Hästköttskandalen i början av 2013 uppdagades just när vi hade hämtat oss efter nyheten om hur fläskfilé färgades röd och såldes som oxfilé. Den gången var det kött från Ungern som färgades och såldes vidare till två grossister i Skåne.

    Men det var inte bara köttet som råkade illa ut under 2013. Köpta, frysta bär fick sig en släng av sleven fram på vårkanten. I dessa upptäcktes ett virus som ger hepatit-A eller epidemisk gulsot som troligen har sitt ursprung i förorenat vatten. Färgglada påsar med frysta hallonoch jordgubbar hade haft ett fläckfritt rykte. Bär är ju hälsan själv, sprudlande av antioxidanter och fibrer, men nu var de besmittade och Livsmedelsverket gick ut med rekommendationen att köpta, frysta bär skulle kokas i en minut innan de kunde hällas ner i smoothie-mixern.
    Det var främst jordgubbarna från Marocko och Egypten som ansågs riskabla, men i december klassades de som riskfria igen. Samtidigt som den nyheten kom gick Livsmedelsverket ut med en varning för att köpta, frysta hallon från utlandet kan bära på ett virus som orsakar vinterkräksjuka och att de därför även i fortsättningen ska kokas.


     

  • WHITE PAPER #2: Szene Berlin

    WHITE PAPER #2: Szene Berlin

    WHITE PAPER #2: Berlin är känt för sina många, häftiga och ofta tydligt definierade scener, som klubb - och konstscenen. Även krog-Berlin kan därför delas in i mer eller mindre tydliga scener. Vi ledsagar genom några av dem.

    Tips och text: Lars Peder Hedberg och Ingrid Larsson

    Klicka dig vidare genom Berlin med hjälp av de olika länkarna ovan.


     

  • WHITE PAPER #2: Bara i Berlin

    WHITE PAPER #2: Bara i Berlin

    WHITE PAPER #2: Kasta dig ut i Berlins multikulturella karusell och kom hem med gastronomiska upplevelser du aldrig glömmer. Vare sig du går igång på svinblodskarameller, spansk-asiatisk fusion eller judisk old school finns här ett kosmos av smaker att upptäcka. Bowie får du på köpet.

    Text: Lars Peder Hedberg

    Där satt den!
         Vi har letat ett tag efter något, som smakar Berlin i koncentrat, och när den imponerande sexrättersmåltiden på Horváth avslutas med ett litet gelatinrör som munsbit till kaffet, så står det klart att vi inte behöver leta längre. I botten av röret en mörk trögrinnande vätska. Något slags choklad?
          ”Stoppa den i munnen i ett svep”, säger servitrisen.
          Oj! Det är en riktig smakbomb; stor kryddig sötma, djupa umamitoner och en liten, retande syrlig sälta. Mycket läckert, men inte lätt att identifiera. Vi bläddrar i smakminnena men hittar inte hem. Vad
    är det för något?
          ”Svinblodskaramell”, säger servitrisen.
          Ja, där satt den.


     

  • WHITE PAPER #2: Trendspaning KAFFE

    WHITE PAPER #2: Trendspaning KAFFE

    WHITE PAPER #2: I juni sågs en ny upplaga av White Guide Café dagens ljus. I år med hela 263 caféer runt hela Sverige. Kallbryggt, lattens död och nya malningstekninker är några av tendenserna vi noterat på kaffefronten 2014.

    Text: Lena Ilkjaer

    Vi vill inte sträcka oss till att säga att specialkaffe har blivit folkligt. Men 2014 anar vi att den tidvis lite molokna ”ingenförstår-oss”-attityden hos rostar- och bryggarfolket håller på att vändas till en mer inkluderande och stolt inställning. Det märks också i sättet vi serveras kaffe på idag – service har klivit in som en aktiv komponent i kaffebarskonceptet. Lite trevande ibland, men snart är kanske den lätt introverta baristastilen där den oinvigde knappt bevärdigas med en blick ett minne blott. Ett annat tecken på en gryende folklighet är att det japanska pour over-märket nummer ett, Hario, satsar på hemmabryggarna i form av ett startkitt med alla komponenter du behöver för att komma igång – till ett pris under tvåhundralappen.
          En av världens bästa restauranger, Noma, la för ett par år sedan om hela sin kaffeservering i samarbete med norske kultrostaren och baristan Tim Wendelboe. Kökschef René Redzepi har berättat om mottagandet i ett vida spritt youtubeklipp. I princip alla hatade förändringen,hånade det ”tunna” kaffet och en krogkritiker jämförde det med att ta sig en kopp på Storebælts-färjan. Men Noma framhärdade, det är inte riktigt deras stil att backa. Dock: efter några månader insåg dessa ut i fingerspetsarna garvade servicemänniskor att en gästs kaffe är en känslig sak. Eller för att sammanfatta Redzepis långa berättelse om resan mot bättre kaffe: ”we can sprinkle people with live ants and make them eat them off each other, but when we fuck with their coffee they go insane”. Så in på bordet kom, lite diskret, en liten kanna mjölk och en liten skål med socker – innan den jungfrueliga svarta koppen presenterades. Den var förstås menad att drickas obefläckad efter den ceremoniella bryggsessionen i V60 med refraktometer-kontroll av extraktionsgraden. Men tack vare att de trygga attiraljerna redan fanns på bordet slutade gästerna som i ett trollslag att flacka med blicken, slappnade av och lyssnade på förklaringen till varför kaffet helst skulle drickas svart. Eller åtminstone avprövas innan tillsats av annat. För i grunden handlar service om värdskap – och det innebär respekt för människor och deras preferenser.


     

  • WHITE PAPER #1: Trendspaning KROG

    WHITE PAPER #1: Trendspaning KROG

    WHITE PAPER #1: Ajöss nya nordiska det är över! Så… Förrförra året! Det nya nordiska stod i grunden för närhämtad fräschör och det lite udda lokala. Visst är det fortfarande mestadels lokalt och lite udda på tallrikarna – men det är inte längre det som är grejen. Och fräscht rakt igenom är det alls inte längre.

    Text Lars Peder Hedberg

    Tio år kan svischa förbi som ett ögonblick, men också utgöra en hel epok.
          Det är tio år sedan den första White Guide såg dagens ljus, vilket kan kännas som igår – för oss som var med i alla fall. Det råkar också vara tio år sedan den nya nordiska gastronomin formulerade sig och började svänga världens intresse från de slösande rika solens kök runt Medelhavet till de isiga vidderna i norr med dess spartanska förutsättningar och matupplevelser med helt andra kvaliteter i helt andra dimensioner.

    Manifestet för Nya Nordiska Köket skrevs 2004. Det definierade en gemensam hållning i det nordiska när det gällde synen på råvaror och mat, men också på människor och natur – och tankarna träffade mitt i prick i tidens anda och värderingar. Med rötterna i inhemska traditioner och råvaror och ansvar för såväl närmiljö som planet förespråkades en nyfiken upptäckarglädje inför det vi har omkring oss och en ambition till förnyelse – och det blev receptet för en enastående framgångssaga. Men som alltid: inget recept är bättre än sina utövare. Hade det inte varit för de många skickliga matkreatörer som gjorde njutbar verklighet av programmet hade det varit tomma ord, vackra ambitioner. Men det fanns talang, kunskap och en frustande energi som blåste ande och liv i det pompösa manifestet.


     

  • WHITE PAPER #1: 10 år med White Guide

    WHITE PAPER #1: 10 år med White Guide

    WHITE PAPER #1: ”Vi har försökt slå ihjäl pilgrimsmusslan sedan 2005”

    I mars firade White Guide tio år. White Paper bad grundarna och redaktörerna Lars Peder Hedberg och Mikael Mölstad att berätta om tillblivelsen, utvecklingen, skandalerna – och förhållningen till Guide Michelin.

    Text Lena Ilkjaer

    I tio år har White Guide bevakat den svenska restaurangscenen, och varje år svallar diskussionsvågorna höga kring redaktionens värderingar och poäng. Konspirationsteorierna avlöser varandra – både i köken, salongerna och de sociala medierna – och alla gissningar och spekulationer är ett tecken så gott som något på att White Guides omdömen är viktiga, och betyder något i branschen. Det är svårt att föreställa sig hur den svenska restaurangscenen hade utvecklat sig utan White Guides ständiga granskning, och givetvis är det en ständig sporre, och frustration, för krögarna. Ett införande i White Guide är betydelsefullt; för toppkrogarna i storstäderna, men kanske mest av allt för den som har en krog långt bortom allfarvägarna.


     

  • WHITE PAPER #5: Brygder och tinkturer

    WHITE PAPER #5: Brygder och tinkturer

    WHITE PAPER #5: I kockarnas hemliga kökshörn har det jäst ett bra tag. Nu vill sommeliererna och bartendrarna också vara med och leka. Med egna drycker på menyn lägger svenska krogar ytterligare en dimension till utbudet. Och du får chans att prova vasslevin, lavendelbitters och maskrosdrajjor.

    Text Sanna Blomquist Foto Magnus Skoglöf

    Dryck tappar i allt större utsträckning sin huvudsakliga kroguppgift som kassako. Istället har den ur ett konkurrensperspektiv blivit så viktig att även den kockigaste av krögare satsar på en egen, unik dryckesnisch. Idag vet vi att ett bra dryckeskoncept – som högprofilerad vinlista, vasst ölutbud eller kaxig cocktailbar – både drar gäster och lockar till merförsäljning. Samtidigt – i takt med att krogarna blir allt fler krävs det lilla extra för att en krog ska skilja ut sig från mängden.
           Kombinationen av profileringsbehov och det tilltagande dryckesintresset frodas nu på den svenska krogscenen. I Stockholm har det på kort tid öppnat flera renodlade dryckessatsningar – vinbarerna The Burgundy och Gaston, ölrestaurangerna
           The Flying Elk och Ölhallen Dörren, cocktailbarerna Pharmarium och Tweed, för att nämna några. Men runt om i landet puttrar också en annan typ av dryckestrend; i jakten på unicitet söker krogen sin helt egna signaturdryck.

    Pontus Frithiof var tidig på bollen. Redan 2009 lanserade han vin under egen etikett.
          ”Vi älskar vin och tycker om att göra saker som få eller ingen annan har gjort. Ambitionen är att göra goda viner till en rimlig kostnad och i en unik förpackning. Vi vill ge våra gäster en god, trevlig och annorlunda upplevelse”, förklarar Pontus Frithiof.
          Uniciteten är viktig för Pontus och därför är han noga med att vinet är en helt egen produkt och inte ett redan befintligt vin som försetts med en ny etikett. Något som understryks med annorlunda kommunikationsperspektiv.
          ”Våra viner är döpta efter titlar i vår boktapet och varje vin har formgivits individuellt. Jag har tillsammans med sommelierteamet varit med och tagit fram alla viner från scratch”, berättar Pontus.


     

  • KROGKRITIK: L’Astrance, Paris

    KROGKRITIK: L’Astrance, Paris

    Hos en mästare i smakdefinition

    WHITE PAPER #6: Världens mest eleganta smörgåstårta, så skulle den kunna rubriceras, men här går den under namnet galette. En rätt som alltid serveras på L’Astrance. På en mycket tunn, strykjärnsformad botten av karamelliserad smördeg staplas omväxlande lövtunna skivor rå champinjon och lika tunna skivor äpple. De verjusmarinerade ankleverskivorna däremellan är lite tjockare – vi är trots allt i Frankrike. På ena sidan en klick rostad citroncurd, på den andra hasselnötsolja att dippa i. Istället för överkokta räkor och burkmandariner – som vore självklara garnityr på en svensk smörgåstårta – har köket gått över tallriken lätt, lätt med karljohansvamppuder.

    Per Styregård åt och skrev

    93 poäng, varav mat 38 och service 24

    Pascal Barbots senaste långresa – på sommarsemester med familjen till Peru – har inspirerat hans tolkning av ceviche, en av de nyaste rätterna på menyn. In kommer den
    vackraste puck någonsin med friterade spröt av rödlök, färska kvistar koriander och en hel rabatt av små färgglada blad och blommor. Kring blomsterrabatten häller servitören en luftig, klargul soppa som gränsar till kräm – en fluffig ceviche på bland annat räkpasta, rå fisk och jordnötter.


     

  • WHITE PAPER #6: Porträtt: Pascal Barbot, L'Astrance, Paris

    WHITE PAPER #6: Porträtt: Pascal Barbot, L'Astrance, Paris

    Med öppen dörr i Paris

    WHITE PAPER #6: Hans krog har tre stjärnor sedan 2007 och ligger på plats 23 på listan World’s 50 Best Restaurants. Pascal Barbots matlagning är allt annat än lokal; tvärtom har han utmanat både det klassiskt franska och dagens ultralokala skola. Han har också näsa för nya talanger. Gastrologiks Jacob Holmström och Fävikens Magnus Nilsson hör till de många som arbetat i Barbots kök och gått i hans skola.

    Text: Per Styregård

    Det enda spatiösa med L’Astrance är matsalen. Resten är riktigt tajt. Köket – det är svårt att förstå hur så många kockar kan arbeta där samtidigt. Den minimala bakgården som bara rymmer ett stort träskåp med örter och några pappkassar nylevererade grönsaker, och den smala spiraltrappan till det lilla kontoret ovanpå krogen – allt är pyttigt. Pascal Barbot pratar som en kulspruta. Han svarar glatt i telefon under intervjun, och avfyrar snabba order när medarbetare råkar passera förbi.
          Han uttrycker sig väl på förvånansvärt god engelska (i varje fall med andra franska kockar som måttstock). Så har han också tillbringat en stor del av livet på resande fot. Mellan 14 och 18 års ålder gick han i kockskola och lärde sig grunderna i det franska köket. Men han reste också. Var kökslärling i Norge. Jobbade med en thailändsk kökschef i London. Sen var det dags för obligatorisk militärtjänst.
           ”Eftersom jag ändå var tvungen ville jag göra det ordentligt. Gärna i två år, men då skulle jag också göra något fantastiskt. Jag tillbringade två år som kökschef i franska flottan i Nya Kaledonien och kunde ofta resa till Tonga och Fiji och andra ställen i området. Jag lärde mig mycket om traditionell fransk mat eftersom det var mycket klassiska rätter som gällde på fartyget. Men samtidigt upptäckte och lärde jag mig att använda kokosmjölk, grön mango, papaya, litchi och maniok. Fråga alla kockar i hela världen, bara fem procent kan tala om hur en ananas växer. I Frankrike tror alla att de växer på träd. Och fråga en fransk kock: ”Vet du hur jordnötter växer?” Ingen vet!”
           Han berättar att han på väg hem från några års arbete i Australien tog en avstickare till Jakarta. Hyrde en motorcykel och körde från by till by för att lära sig om de lokala traditionerna och råvarorna.


     

White Guide Presentkort